uglyart

Om du läser detta så vill jag bara dela med mig att allt går bra just nu. Tåget skrämmer mig inte på samma sätt som förut och jag har börjat sedan tre till fyra veckor med tabletter mot panikångesten. Äntligen kan jag njuta av den varma solen och den blåa himlen nu på sommaren. Äntligen kan jag sitta ner på ett tåg och dessutom åka med en vän som INTE vet om min rädsla och sist men inte minst jag kan LÄSA i tåget För mig är det ett stort steg eftersom pga rädslan så har jag inte kunnat koncentrera på någonting anna än att tänka at jag är rädd och är i ett tåg. Jag kan faktist släppa mina tankar för en liten stumd och kunna njuta av att läsa min bok.

Tidigare har jag sagt att teckna är någonting jag gillar att göra och här är en av mina bilder som är snart klar!

Idag åkte jag in till stan med mamma. Det var härligt väder solen sken klarblå himel varmt. Men för mig var det skit jobbigt, jag skulle åka tåg och inte bara det så var vädret så som det var ( om du inte fattar läs tidigare inlägg). Jag tog en tablettt för panikattacker, man kan säga att den hjälpte lite men blev så otroligt trött och söming pga den. Det var så skönt att komma hem och vet att man är trygg. Kände mig så lugn och jag är glad att jag åkte men på något sätt känns det som om det blir värre för varje gång jag åker. För ett år sen altså förra sommaren hade jag inte åkt på ett helt år tåg! Men jag åkte då för första gången på länge med två av mina vänner varar en av dem visste om allt, då kunde jag sitta ner under hela tåg resan och slappna av. Men idag är jag spänd hela tiden varje minuten. Vad ska hända med mig igentligen?

Jag ska fortsätta åka tåg! Jag MÅSTE fortsätta annars kommer jag stå still hela tiden. Jag vill kunna åka långa resor med tåg utan att bli rädd. Idag åkte jag tåg två stationer med en kompis plus att vädret var dåligt vilket jag gillar för det påminner mig inte lika mycket om rymden då så fick jag ändå en panikattack! Men det kanske beror på att vi satt ner vilket jag tycker är hemskt jobbigt eftersom jag känner att jag inte kan kontrollera min egen rädsla. Hur ska jag kunna hitta min styrka !? Vart ifrån, för just nu känns saker lite hopplöst. Men jag måste rycka upp från min egen rädsla och kunna möta den fastän det är världens svåraste sak att göra.

Du som läser detta och går igenom samma sak så ska du veta att du inte är ensam!

Jag åkte i lördags runt 8 på kvällen med mamma till västerhaninge två stationer fram och tillbaka. Då vi åkte dit blev jag riktigt rädd och började tänka varför jag inte hade stannat hemma för hur ska jag ta mig hem nu när jag blev så rädd i tåget. Det kan bero lite på vädret då det var solnedgång och himlen var ljus vilket skrämmer mig då det påminner mig om rymden. Det gjorde att jag blev ännu mer rädd. Men tillbaka vägen var bättre jag blev inte lika rädd.
 
Sedan åkte jag i söndags till stan med min mamma, jag var ganska orolig då jag blev rädd av att åka bara två stationer igår och nu skulle jag åka ända in till stan. Det gick bra bara att jag var skakig och nervös. När jag väl är i stan tänker jag inte så mycket mer på att åka tåg hem och så för oftast är hemvägen mycket lättare då jag vet att jag är påväg hem inte från. Men nu har jag skrämmt upp mig så hemvägen var minst lika jobbig. Jag brukar också slapna av och sitta ner i tåget då jag är bara några stationer hemifrån men nu var spännd hela tiden.
 
I måndags åkte jag till farsta med en kompis , hon vet att jag är rädd för att åka tåg så vi stod upp. Det gick också bra men jag var ändå ganska rädd hela tiden. När vi var på väg hem ville jag att tåget skulle komma snabbt som möjligt för jag vill kunna komma hem för när jag väntar på tåget länge börjar jag tänka och tänka tills jag skrämmer upp mig själv.
 
Jag åkte inte i tisdags eller onsdags.
Men idag åkte jag två stationer med två kompisar. Det gick också bra var inte alls nervös över och jag satte mig ner. Jag ställde mig upp en gång för jag var rädd att mina panikattacker skulle komma om jag inte kände mig lugn och jag känner mig lugn då jag står upp iallafall lugnare. Men jag satte mig ner igen och det kändes bra jag blev inte rädd. Jag känner mig tryggare då jag står upp för då känns det mer som om jag har kontroll över situationen.
 
På väg hem så
åkte jag buss , där fick jag en obehagligare känsla än vad jag får när jag åker tåg. Det kan bero på att bussen åker mycket saktare och därför så tar det längra tid att komma fram. Jag blev jätterädd och ville stå upp men nu när bussen är så liten ville jag inte då alla andra satt ner. Jag började tänka helt plötsligt att jag åker upp mot rymden som om bussen skulle åka uppåt i en snabb fart. Jag blev jätteskraj och försökte lugna ner mig och distrahera.  Jag blev lugn då jag visste att jag var nästan hemma inte så långt bort bara tre stationer kvar.
 
Jag tror att jag måste åka varje dag framöver för att det här ska funka men ibland behöver jag någon som kan säga åt mig inte på ett snällt sätt utan mer krävande att jag måste åka då jag ibland undviker det.

Det som har hänt är väl inte så mycket men jag har ganska mycket ändå att berätta men får vänta tills imorgon med dagbok inlägget för jag ska sova nu.

På måndag nästa vecka ska jag och familjen åka upp till stan. Jag hoppas hoppas det kommer gå bra men jag vet att mina panikattacker kommer översvämma. Mina syskon vet inte att jag är rädd för att åka tåg de har ingen aning om det så det kommer bli en stor utmaning att inte visa någonting utan spela som om allting är bra.

Ena stunden går allt bra och jag tänker att jag kan klara allting. Andra stunden tänker jag att jag aldrig kommer kunna ens gå för jag kommer dö av rädsla då. Allt skrämmer mig himlen,flygplan,bilar,tåg,bussar,jorde,rymden,hajar mm. Nu när sommaren är här kommer solen skina hela dagarna, det är det som alla vill ha. Men jag kommer dö av skräck kommer inte kunna åka tåg då himlen är klarblå med solen som skiner, för himlen påminner mig om rymden och jorden och det är det som jag är rädd för, universum. Jag vet inte hur jag ska klara mig.

Hur gick det då med tåget och allt? Jo jag drack en sorts medecin som hjälper mot ångest men det kan också orsaka sömn vilket det verkligen gjorde. Under tåg resan var jag lugn men dels sömnig också, sedan när vi gick runt i stan var jag helt lugn och hela vägen hem. Tack vare medecinen tror jag annars skulle jag ha varit skakig hela jag under dagen. Men på något konstigt sätt så känner jag mig inte levande utan mina panikattacker det känns som om jag inte existerar.

Det kanske beror på att jag har så länge haft mina panikattacker, så van vid dem att jag inte längre vet hur det känns innan jag fick mina panikattacker ,så när jag väl upplever den känslan känner jag mig konstig. Men jag är glad att jag åkte för det hjälper mig riktigt mycket tex idag så fick jag inga panikattacker i skolan inte ens under läset vilket jag fruktade eftersom min ångest blir obehagligare då det är tyst och mina tankar kan få utrymmen. Fast jag vet att de kommer komma tillbaka då jag inte tränar med att möta rädslan men det är så jävla jobbigt att möta den.

Kommer jag backa ut eller inte?! Jag vill så gärna gå ut och ha roligt men det känns verkligen som att mina panikattacker förstör allt bra i livet. Jag kan varken vara på bio, åka till stan, åka hem till vänner, vara själv, koncentrera mig på lektionerna, titta på himlen ibland, se bilder över rymden, sova över hos vänner, åka buss, åka bil, vara själv i centrum elr någon annastans ute, vara på öppna platser, höga höjder utan att bli så rädd! Om inte det finns mera saker. Ni kan väl se hur det är för mig. Jag vet inte hur jag ska orka varje dag med det här. Det går inte att berätta allting för någon heller, det är alltid något som jag inte kommer säga 100% det kommer alltid vara en bit kvar hos mig som jag inte kan dela med mig med någon. 

Här är bilden på kenza, tecknade av en gammal bild på henne. Det kanske inte liknar henne alls men vad tycker ni? Kommentera om du vill <3

Jag är fortfarande lite nerväs inför imorgon. Det känns verkligen som om jag inte kommer att klara det trots att jag har gjort det flera gånger. Jag orkar inte längre med mina panikattacker de tar all energi som finns hos mig.

Just nu håller jag på att göra klart en teckning. Ni får se resultatet senare!

Jag är så dålig på att uppdatera men jag är sä jäkla lat ibland. Kan börja med hur min dag var. Allt känndes på morgonen ända fram till lunch tiden då jag under so:n började få mina panikattacker , hjärtat började bulta hårt och jag fick svårt för att andas andetagen blev snabbare och snabbare. Det är så jobbigt när det är så för jag har så svårt för att lugna ner mig själv. Jag har s.k säkerhetstankar som jag kallar det där jag alltid tänker : om jag får mina panikattacker kan jag bara springa hem då jag bor nära skolan typ 5 minuter ifrån bara.
 
Min gamla skola där min lillebror går i är mittemot vårt hus. Då kan jag också tänka men jag kan gå och vara med min lillebror så jag har sällskap för jag kan ha det svårt när jag ensam eftersom jag är rädd för att mina tankar ska ta över altså att jag ger dem för mycket uttrymme. På söndag ska jag och mamma åka upp till stan med tåg i 25 minuter. Men det är det att när utsikten blir läskig tex när vi åker över en bro och plötsligt är allt där nere så litet det skrämmer mig. Jag blir så rädd då jag åker vid älvsjö,årstaberg och stockholm södra för utsikten skrämmer mig så himla mycket!

Att kunna åka till stan är verkligen som en dröm. Ett tag var jag så rädd för att åka tåg att jag undvek det i ett helt år! Den perioden var en av de värsta jag har gått igenom. Jag kunde inte svara ja till mina vänner då de frågade ska vi shoppa eller titta på bio eller någonting annat eftersom alla dessa saker innebär att antingen åka tåg elr buss , då kände jag mig inte redo alls för att åka.

Den värsta perioden i mitt liv var när jag gick i sexan (går i nian nu) då för första gg fick panikattackerna. Allting började med att jag tittade på ett program som handlade om rymden. Det skrämmde mig grymt mycket och jag började få panikattacker för jag fick för mig att jag kanske skulle åka upp till rymden jag vet det låter konstigt. Jag såg massa bilder i huvudet över jorden och jag kunde verkligen inte somna om och jag började hyperventilera altså du kan  

* känna dig yr
* börjar skaka
*andningssvårigheter
*rädd för att kollapsa
*tillfällig förlamning av muskler mm.

Det här är bara nåra exempel men typ såhär känner jag mig när jag får en panikattack. Jag kan säga att när du är rädd för att någonting ska inträffa under en panikattack som att du ska dö så får panikattacken dig att tro på det trots att det är omöligt att dö bara för en panikattack.

Nu fick ni veta lite mer om mig och hur panikattacker kan kännas , och om ni är i liknande situation så var inte rädd för att skriva det eller säga det för någon, det kommer lätta tyngden på hjärtat.